Marmorbruket (skatt nummer tjugofyra) 07 februari 2010

”Titta, vad är det där, som ligger på marken?”
Småfotingarna noterade den förpackning, som för en oinvigd kanske kan påminna om en godisförpackning.
”Låt den ligga där, den rör vi inte!”, kom det instinktiva svaret, då det gick upp för mig vad det var.

Denna gång fick geocachingens slogan Cach in, trash out stå tillbaka, för uttryck som live, and let live. Instinkten att barn inte ska röra upphittade kondomer, samtidigt som de kanske inte är redo att bli upplysta om dess användning gör att, även en oöppnad förpackning frambringar den avskydda känslan, av att barnen inte ska plocka upp det. Inget konstigt med det. Det är mera konstigt, hur den hamnade där, vid Ettans brott, vid utsikten, i Marmorbruket.

Vid brott nummer ett, en bit ovanför Marmorbrukets fabrik så finns det en utsiktsplats. Därifrån ser man stor delar av Bråviken. Man har Svinsta Skär rakt ut, mitt i Bråviken. Detta är naturligtvist ett populärt utflyktsmål för stadsbor av olika slag. Men, även ortsbor ser det som en bra plats, att exempelvis gå ut med hunden, eller plocka blåsippor, på våren.

Den skatt som kallas Marmorbruket var nog tänkt som den enda skatten i just Marmorbruket. Marmorbruket var ju, som det låter ett bruk. Men sedan fick hela området, det lilla samhälle som finns runt bruket, även det namnet Marmorbruket. Idag är det nog mera ett samhälle, än ett bruk. Det är nämligen emballagefabrik i det gamla brukets lokaler idag. Men andan lever kvar. Vad de som placerade ut skatten Marmorbruket inte visste när de var där, vid Ettans brott, var att det skulle komma ett gäng, som kallade sig för Fjäderlös Tvåfoting, och Småfotingarna, och lägga ut flera skatter i området. Det finns nämligen en hel drös med skatter numera, med namnet Marmorbruket, men som även, för att skilja dem åt har en underrubrik.

Det finns, eller snarare fanns en gammal mall, till en utsmyckning, som gick under namnet Maskaronen och som alltså var en s.k. maskaron, vilket är en benämning på en viss typ av fasadutsmyckningar. Denna makaron lär ska ha hittats i ett av brotten, men togs upp, och föstes vid en bergvägg. Denna maskaron var gjord i sandsten, och skulle nog tillverkas i kolmårdsmarmor. Om det blev någon maskaron i kolmårdsmarmor eller ej, det vet jag inte, i skrivande stund. Maskaronen flyttades, och ersattes med en gjuten kopia. Originalet, eller snarare det original, som skulle var modell, för originalet finns idag i Hantverksbyn, Kolmården. Skatten var lokaliserad till att ligga, inte långt från denna maskaron, kopian alltså, mellan utsikten och brott nummer ett.

Marmorbruket, som ort finns egentligen inte, inte officiellt. Det är, enligt SCB inte en officiell ort. De orter, som inte listas som tätorter, listas istället som småorter, men varken Marmorbruket eller Kolmården finns med, i någon av de två listningarna. Jag känner inte till det exakta antalet medborgare i Marmorbruket, men visst skulle det äl kunna tänkas vara en tätort. Man får hoppas att Marmorbruket ska få officiell status, som ort, vare sig det är tätort, eller som småort.

Osacarshäll! (Skatt nr. 23) 31 januari 2010

Ibland så är det att det är  bara jag och Michelle som hittar en del skatter. Det beror nog på hennes, något större entusiasm, och förmåga att ta till sig en god idé, direkt. Hon är lite mera en utomhusmänniska, än vad William är. Därför har vissa skatter hittats, endast av Michelle och mig. William gillar saker som är ute, och som hittas på av hans pappa. Men det tar ibland ett tag innan han ”faller in i ledet”.

Denna dag, i mars 2009 så var inte Michelle med. Jag tror att hon var på ett kalas, och att vi väntade på att hämta henne från det kalaset. Minnet kan ju svika en, när man inte har dokumenterat det, med bilder. Bilder är annars ett bra sätt att minnas detaljer, som annars skulle falla i glömska. Om det skulle var så, som denna dag att William och jag hittar en skatt, utan att Michelle är med, så vill hon, om det är möjligt hitta den också, vid ett senare tillfälle. Michelle samlar på utländska, och gamla svenska mynt som hon hittar i en del skatter. Hon har dem i en liten burk. Denna dag, när William och jag hittade en skatt, så fanns dör ett litet mynt. William bytte till sig det, för att ge det till Michelle. Det var visst från Litauen.

Vi var vid Oscarshäll i utkanterna av tätorten, Strömsfors. Man kan kanske tro att vi även passade på att göra en s.k. tätortssafari då, i Strömsfors. Men den låter fortfarande, i skrivande stund, att vänta på sig. Men, vi har i alla fall hittat skatten, som finns vid Oscarshäll, som fått sitt namn från vår förre kund, Oscar 1. Den var inte så svår att lokalisera, men i och med att man hade gjort sig besväret att limma fast småsten på burken, så var den inte självklar, att upptäcka. Man kan ju arbeta så mycket man vill på en skatt.

Denna skatt ligger ju vid utsiktsplatsen, inte långt från Oscarshälls Servering. Detta är ett populärt matställe, samt fikaställe, speciellt för motorcyklister som åker, Bråviken runt. Men jag tror inte att de som går dit så ofta besöker själva utsikten. Där kan man stå och titta ut över Bråviken, samtidigt som man ser en handritad karta över samma vy, på ett podiumliknande bord. Skatten är bra, för den ger den som vill se lite mera av omgivningen en chans att upptäcka utsikten, förutsatt att man är en s.k. geocachare, eller hur det nu blir, lite försvenskat. Skattletare, kanske är mera korrekt.

Vi hittade alltså vår skatt. Vi bytte till oss ett mynt till Michelles samling. Och William tog med sig en kastad burk, i förhoppning om att kunna panta den snart. ”Cach in, Tash out”, som mottot är för Geocaching.

Betydligt närmare ligger ett annat mål för vår upptäckaranda. Där kan vi, tyvärr inte lägga någon skatt. Det är en liten grotta, som dokumenterats, ungefärligt, i vissa skrifter. Den tycks vara på väg att falla i glömska, i skuggan av den betydligt större grottan, som finns en bit från Oscarshäll. Den ska vi också besöka, och ev. hedra med en skatt. Kanske att vi kan få med oss våra skattletarvänner. Kanske de blir de som hittar den först. Men, i skrivandestund så är det -15-20 grader ute, och minst en halv meter snö. Vi väntar väl till våren, åtminstone.

Michelle … 08 november 2009

…klättrar efter en skatt.

(Fjäderlös Tvåfoting, direkt från mobilen, via MMS)

 

 

Geocaching, pysselkväll! 29 oktober 2009

En dag i våras så samlade vi ihop en massa olika
plastburkar. Dessa skulle vi ha till att göra ”skatter” av till
våra egna gömmor, inom geocachingens värld. Detta är ett pyssel. Lite enkelt
pyssel kanske, men dock ett pyssel. Michelle gillar ju att pyssla, och
sitta tillsammans vid ett bord där alla styr med sin egen lilla uppgift. Det
behöver inte vara samma uppgifter som hon gör. Huvudsaken är att hon får pyssla,
och att det är flera med.

 

 

Vi skrev ut ett antal ”loggböcker”, alltså de
remsor som man antingen viker ihop, eller klipper itu för att sedan häfta ihop
till något som påminner om en litet häfte, eller bok. Vi skrev även ut en del ”infoblad”
där den som hittar denna skatt av misstag kan få veta vad det handlar om. Det
finns även en vädjan om att lägga tillbaka den där den låg. Dessa personer
kallas för ”mugglare” och syftar då på dem som inte kan trolla i
Harry Potter-böckerna. De oinvigda!

Mugglare är ett bra ord i sammanhanget. Alla förstår vad
det handlar om, i alla fall inom geocaching.

 

 

William
var väl kanske inte så aktiv inom själva pysslandet. Men han var desto mera
intresserad av de hamburgare som låg i stekpannan. Dessa skulle komma väl till
pass lite senare. man måste ju ha energi också. Vi hade nämligen varit på
motorcross-banan i Krokek tidigare samma dag. Där hade vi hittat en
skatt. Men för att ta oss till den skatten så var vi tvungna att ta oss fram på
banan och upp in i skogen, som låg i en slänt. Banan var tung och det tog på
krafterna.

Hamburgare var i det läget en nödvändighet.

 

I skatterna la vi en del bytesvaror. Alltså de saker som
den som hittar skatten kan ta med sig av. Men tar man något, så måste man lämna
något annat istället. Fast, alla skatter har ju inte bytesvaror. De har bara en
loggbok.
Och i och med att Småfotingarna har en hel del gamla leksaker ute i boden
så kom alltså dessa väl till pass. De har så mycket att det inte fanns någon som
helst anledning till att snåla med saker att lägga i. De skulle bara få plats
också. Det blir lätt fullt om man tar för stora saker i skatten.

 

 

Medan
vi styrde med våra skatter och Michelle klippte och arrangerade så kom
jag på att jag hade lite ljusmassa i en burk i ett skåp. Detta hade jag haft en
tid. Småfotingarna blev intresserade av det när jag visade det för dem.
De ville genast göra ett ljus. Men eftersom jag inte gjort detta med ljusmassa
förut, och vi inte riktigt visste hur man gjorde så tog det lite tid. Det blev
en smula kladdigt också. Resultat blev visserligen fint, men det blev en del att
ta reda på, efteråt.
Men uj, vad svårt det var för vissa Småfotingar att låta bli att peta i
ljusmassan. Det var som de där bubblorna som används som emballage och som vissa
absolut inte kan låta bli att ”smälla”.

 

Man kan göra det lite som man vill, när man lägger ut en
skatt. Man kan överösa folk med information om platsen. Man kan ge ledtrådar
som är mer eller mindre enkla. Man kan pyssla till det och förbereda burken. Ja,
man kan göra det till vad man vill. Enkelhet går naturligtvis också bra.

 

Vi skickade iväg katten! (egen TB nr1) 29 oktober 2009

Det finns vissa föremål, som jag tidigare nämnt om, som flyttar runt i ”skatter”, eller cacher som de också kallas. Dessa föremål registreras via ett nummer, på hemsidan för hela spektaklet. www.geocaching.com.

Det finns bl.a. ett slags mynt, där numret står direkt på metallen. Sedan finns det s.k. ”Travel Bug”.
Både mynten och Travel Bug går under namnet Trackable items.
Hur som helst, dessa Travel Bugs är en liten bricka med tracking-numret på. Har man en sådan bricka, som man alltså skaffat själv, så kan man fästa ett föremål i brickan. Sedan kan man följa dessa föremål, eller mynt på dess resa, mellan skatterna, ut i världen.

Vi fixade en Travel Bug för en tid sedan. I brickan fäste vi Katten Gustaf, i partyhatt. Sedan placerade vi den i en lämplig skatt, för någon att plocka upp, och föra vidare, ut i världen.

Vi lämnade Gustaf norr om Norrköping, i en lämplig skatt. Den for sedan vidare till Stockholm där den efter ett tag plockades upp av en man från Nya Zeeland. Denne man hade den kvar ett bra tag. Den registrerades inte i Nya Zeeland, men vi fick ett mail ifrån honom, som var adresserat till Småfotingarna om att den fanns hemma hos honom. Han skickade även en bild på det universitet som han jobbade på, samt koordinater till sitt hem. Meningen var att Småfotingarna kunde se var han bor, och var Gustaf befann sig, med hjälp av Google Earth.
Numera så finns Gustaf i sydvästra Storbritannien , i alla fall vad vi vet, i skrivande stund.

Det ska bli intressant att se var Gustaf tar vägen härnäst. Kommer våra vägar att mötas igen, tro?

 

Var var däckbytarna? (Skatt nummer tjugotvå) 29 oktober 2009

 Idag borde man vara utsövd. Jag somnade ganska snabbt igår. Jag lånade nämligen en bok på biblioteket. En bok, skriven av Björn Ranelid, som heter ”Synden”.
Jag läste väl ca. två och en halv sida. Sedan somnade jag. Men jag har inte en aning om vad det var jag läste. Jag vet vad alla orden betyder. Möjligen med undantag för ”homman”. Men att få ihop dem till något sammanhängande, det var svårt. Orden bildade meningar, det stämmer, men vad dessa meningar betyder, det var lite svårare att förstå. Men det finns ju 340 sidor till i boken, där kanske förklaringen kommer så småningom. Men det finns också 340 sidor till i boken, som lika gärna skulle kunna innehålla samma sak. Då skulle det bli ett gränsfall, till nervsammanbrott. Men sömnen kommer att bli god.

För en tid sedan så var vi vid ”gropen”. Det är en gammal sandgrop, som numera fungerar som motorkrossbana. Men det var inte därför vi var där. Vi skulle inte åka motorkross. Inte ens se på motorkross. Vi ville väl egentligen inte att det ens skulle finnas några som, vare sig åkte, såg eller ens tänkte på motorkross, när vi var där. Vi var där i annat syfte. Vi var där för att leta skatt. Vi var på geocaching.

Det brukar ju vara mekaniker, och en tre fyra däckbytare på motortävlingar. En sådan skulle jag behövt igår. Inte en mekaniker, det behöver jag alltid. Nej, denna gång skulle en av dessa däckbytare kunna kommit väl till pass. Jag fick nämligen punktering, på parkeringsplatsen, vid Willys, Ingelsta, Norrköping. Däcket var helt platt. Det kändes som om jag hade handbromsen i, när jag skulle backa ut från parkeringen.
Det regnade också. Det gjorde inte saken bättre. Jag hade shorts, och kortärmat på mig. Det blev ganska kallt. Jag tyckte inte att reservhjulet såg särskilt bra ut, så jag funderade på ett alternativ, som kanske kunde göra att man slapp ”träla” i regnet, med att byta hjul. Det var ju inte ens säkert att det gick att få loss hjulet. Muttrarna har ju en tendens att sitta fast.

Jag och Michelle gick istället tvärs över vägen, och över nästa parkering, till Jula. Där köpte vi en 12 volts pump. Jag köpte även en billig tröja. En tröja där det stod att Jula fyller 30 år i år. Det var därför som den var så billig. Vi hade alltså valt rätt år att få punktering, i regnet, utanför Julas butik i Ingelsta Handelscentrum, Norrköping.

Det tog lite tid, men till sist så hade vi fått i lite luft i däcket.
Småfotingarna käkade frallor, och drack drickyoghurt i bilen. Vi hade ju i alla fall mat med oss. Vi hade ju handlat alldeles innan punkteringen uppdagades.

Efter att ha pumpat hjulet så åkte vi till en mack. Där blåste jag i ytterligare lite luft, så att det var lite för mycket mot vad det brukar vara. Sedan styrde vi kosan mot hemmet. Vi kunde bara hoppas att luften ”stod” sig till vi kom hem. I värsta fall så skulle vi få stanna en eller flera gånger, och fylla på luft. Och som sista utväg så skulle vi väl få byta hjul, till det där märkliga reservhjulet.

Luften stod sig tills vi kom hem. Och det verkade inte som om det gått ur speciellt mycket luft heller. Inte ens i morse så hade det pyst ut någon luft. Det ser ut som om det aldrig varit i närheten av någon punktering, på däcket.
Till saken hör att det verkade som om luften gick ur, medan vi var inne på Willys och handlade. Det hade alltså gått tämligen fort. Jag trodde nog att vi hade kört på någon glasbit när vi, strax innan hade varit vid återvinningsplatsen, och slängt tidningspapper. Där finns ju även glasåtervinning.
Men så verkar det inte vara.

Nåja, i brist på förklaring till detta så kan jag meddela att vi var våra egna krossmotorcyklar den där dagen i ”gropen”, när vi letade efter skatten som fanns i skogen, bredvid banan. Skatten fanns nämligen på andra sidan om banan. Och varför ska man gå runt, när man kan gå på banan, rakt över, fram mot skatten? Det fanns ju ändå ingen människa där.
Svaret på den frågan fick vi efter en stund. Man ska gå runt banan, för att banan kan vara lerig. Det kan ha varit snö där innan, om  man kommer dit i mars. Det kan ha regnat innan, och blivit stora pölar på banan. Det kan ha kört motorcyklar där, och dragit ut vattnet ur pölarna, och blandat det med sanden, som i sin tur kan bli till gegga, i kombination med sanden. Det kan bli lerigt om fötterna, om man inte har stövlar på sig. Därför ska man gå runt. Annars så finns det väl inge direkt anledning.

 

Vi hittade en sten, där skatten skulle finnas under. En uppenbar plats, där det fanns gott om plats, från alla håll, att gömma en skatt, i geocachingens tecken. Problemet var att det var fel sten. Det fanns bara ölburkar, och en och annan grön Coca Cola-burk. Coca Cola-burken hade nog legat där ett tag. Det tar nog ett tag för en Coca Cola-burk att bli grön av solen.
William anammade Geocachings måtto, ”cach in, trash out”. det innebär att när man cachar in en skatt, så tar man med sig skräp ut. Man städar helt enkelt. Det mottot kanske inte fungerar så himla bra alltid. Det verkar inte som om alla är med på detta, att samla skräp, efter andra. en tanken är väl god. För övrigt så tror jag att det är lättare att få, framförallt barn att plocka upp burkar, än att få dem att plocka, oåtervinnbart skräp. Det finns ju ofta en liten belöning i form av pant, på en burk. Det gör det ju inte på ett Dajmpapper.

Vi lär dock få nya chanser att plocka skräp. Vi har inte satt vår sista skatt, och vi lär leta på efter andra skatter också. (Ja, vad fan, jag kunde ju inte skriva potatis)

”….Norrköping, det är en jävla stad” (skatt nummer tjugoett) 29 oktober 2009

Åren går, och vi med dem.
Var det inte något i den stilen som Ulf Lundell sjöng, med sin hemska, dialektalt stönande röst. (Nej, jag gillar inte Eldkvarn heller)

Både Ulf Lundell och Eldkvarn har ju kopplingar till Norrköping. Ulf Lundell har det i sin text. Eldkvarn är ju från staden, trots att de försökt lägga sig till med någon form av avhyvlad östgötska som de tror är stockholmska.

Så, låt oss lämna dessa herrar i fred, och återgå till Norrköping. Låt oss handla lite svenskt. Låt oss förflytta oss ett par månader tillbaka i tiden, till den dagen då Urfotingen fyllde åttio år. Låt oss tala om när jag och Småfotingarna var på City Gross för att leta efter en present till urfotingen.
City Gross ja! Du handlar väl svenskt? Du köper väl inte annan läsk än Coca Cola? Det har de på City Gross. Där handlar man svenskt. Det säger de ju själva. Det står på skylten. Man ska väl lita på det man läser.
Du handlar väl på City Gross?
Här kan du köpa allt, från hela Sverige. Hela det Sverige som sträcker sig från Nya Zeeland, till San Fransisco.
Visst är Sverige stort?

Nåja, eken är väl svensk i alla fall? Trädet ek, som en gång i tiden var symbolen för Sparbanken. Den svenska sparbanken, som idag heter Swedbank.
Hm, varför vill man framhäva att det är en svensk bank, på engelska?

Skit samma. Snart har jag kommit fram till själva saken, till det som detta egentligen skulle handla om.
Saken är nämligen den att, när vi var vid City Gross, den där dagen, då Urfotingen fyllde åttio år, så passade vi på att besöka ekbacken, bakom City Gross. Det fanns nämligen en skatt gömd där. Den skatten ville vi ju hitta.

Geocaching, eller skattjakt med GPS är ju en global företeelse. Det är inget specifikt för Sverige. Det är inte City Gross heller. Därför så passade det ganska bra att i hittade en liten Coca Cola-flaska i skatten. Det var en s.k. Travel Bug. Ett registrerat föremål som färdas runt om i världen, via geocachingens skattgömmor.

Själva området. Ekbackarna runt Ingelstas olika handelskomplex är en liten oas i denna kommersiella ”big bang”. Ekar är trevliga växter. Ekar hör, ser och minns. De har bara lite svårt att uttrycka sig. Man får stoppa in huvudet i dess ihåligheter, och lyssna. Hör du inget, då vill du inget höra. Ser du inget? Äh, då kanske du skulle hämta en ficklampa, eller dra upp mössan lite.
Ihåliga Ekar, det är mystik. Det är spänning. Bara man har fantasin, och tillräckligt lyhörda Småfotingar att berätta det för.
Sedan kan man ju alltid välja att panta sina burkar och PET-flaskor, före eller efter besöket. Det spelar ingen roll. City Gross finns kvar. Och finns inte det kvar så lär någon av COOP Forum, Willys eller ICA Maxi finnas till hands, på en tomburks avstånd.

Det finns lite ekbackar runt om i området. Det brukar även gå får där, på bete. Men frågan är om det är de bästa betesmarkerna. Det borde kanske finnas mera gräs där får betar. Men vad det jag.
Nu, när jag bundit samman detta så är det dags för slutklämmen. Jag började att skriva om en fårskalle, och slutar med några andra.

Lek och motion, i Skåne. (en missad skatt) 29 oktober 2009

Bokskogen vid Torups slott fungerar som rekreationsområde för skåningarna. Och det är inte några få som åker dit en söndag. Det är massor.

Stadsborna har väl ett behov av att komma bort från staden, eller i alla fall få till lite lugn och ro, i naturens famn. Men behovet att ”bilda hög” tycks finnas kvar.
Det låter kanske lite syniskt, men det är kanske inte direkt meningen.
Att folk samlas på ett och samma ställe behöver inte betyda att det är något som är negativt. Att gå från vimmel i stad till total tystnad och ensamhet mitt ute i naturen kanske blir lite för stor kontrast. För inte ska man väl behöva pusta ut, och tycka att det är skönt att komma hem, till staden, efter att ha varit på landet, i skogen, eller på en äng. Kan man bli stressad av att det är för lugnt?

Vid den s.k. bokskogen så fanns det slingor genom skogen, i olika längd, för den som ville gå eller springa för att motionera sig. Det fanns en kiosk och lite lekplatser. Det fanns lite av varje. Grillarna gick för fullt, trots att det var i mitten av mars. Området var ungefär så som jag skulle vilja ha det på ett visst ställe i Kolmården, eller snarare mellan Marmorbruket, och Gruvstugan, om man ska referera med en officiell, och en inofficiell småort. Området mellan Marmorbruket och Safarieparken skulle kunna bli något liknande, om det fanns intresse, och pengar till det hela. Att grusa skogsvägarna skulle kunna vara en god bit på vägen.

Att vi var på plats i Bokskogen, och Torups slott berodde på att vi råkade se att det fanns några skatter där. Vi hade inte så mycket tid då vi var på väg till Lund, för att ta tåget hem, men en skatt kunde vi i alla fall försöka oss på.
Det visade sig att det inte riktigt stämde med koordinaterna, så vi gick bet på den skatten, och kanske kan få en chans till, en annan gång.
Men det var kul att se, inte bara platsen för rekreation och aktivitet, utan också att det fanns så mycket människor som tog vara på sin lediga dag. Den pessimism över människan som växer i takt med lågkonjunkturer, arbetslöshet och mera avancerade datorer, och TV-spel fick sig en liten törn i sidan. Dokusåporna, och 070- eller 099-numren på TV har inte helt tagit över i en förlängning av George Orwells vision om framtiden, och dess skrift ”1984”.

Vi letade som bålgetingar, i jakt på byggmaterial, på våren. Men vi hittade inte mer än just byggmaterial till getingbon. D.v.s. ruttna träd.
Det skulle förvisso vara ett ruttet träd i omedelbar närhet till skatten. Men inte 46 olika, ruttna träd. Det var liksom lite svårt att sortera ut de ruttna träd som inte skulle innehålla, eller dölja en skatt.

Jag har fått reda på efteråt att koordinaterna till skatten inte var de bäst utmätta. Tillsammans med att det är svårt att få bra koordinater i en skog, då träden stör signalerna så var det inte så konstigt att vi inte hittade denna gömma, denna dag. Denna söndag i mars.

Lindholmens borgruin, Skåne (Skatt nr. tjugo) 28 oktober 2009

Om man intresserar sig för gamla slott, borgar och liknande så kan man, om man har lite logiskt filosofiska funderingar komma fram till olika slutsatser, som endast bristen på fantasi kan sätta gränser för. Helst så ska man inte ta reda på för mycket fakta, för då styrs man av verkligheten. Men visst går det väl bra att använda sig av fakta också, speciellt om man inte har någon fantasi.
Man kan naturligtvis kombinera fakta och fantasi. Det är barn bra på. Men det verkar avta med åren.

 

Gamla borgruiner, där det knappt finns någon grund kvar än kan rent av gå obemärkt förbi. Eller, egentligen är det ju tvärt om. Man går förbi dem, utan att ens känna till dess existens.
Här kommer geocaching in. Det är här det är bra att leta ”skatt”. Det är via den typen av aktivitet som man hittar platserna, som man aldrig skulle komma på tanken att ens försöka hamna på. Man leds till de platserna, via dessa små skattgömmor.

 

 

Vi var för en tid sedan vid Lindholmens borgruin, i Skåne. Där fanns det en skatt, och det var den som ledde oss dit. Annars så hade vi nog aldrig hamnat där. Jag hade då aldrig haft en tanke å att vi skulle åka dit, om det inte var för skatten. Jag visste ju inte ens om dess existens.

Det är inte mycket till ruin. Inte den typen av ruin, som man kanske föreställer sig, med halva murar som visar var borgen en gång i tiden har stått. men man ser var borgen låg. Det är som en upphöjnad, med diken runt omkring. Stora diken. Det var naturligtvis vallgravarna.
Småfotingarna, och då kanske mest William fann ett visst intresse för hur det hela hade sett ut. Framförallt så var det vallgravarna, och dess funktion som intresserade, och hur de tog sig över dessa, in i borgen.

Vi hittade skatten till slut. William blev lerig om fötterna när han klev runt i den lera som vi andra försökte att undvika. Lite stövlar hade kanske inte varit fel att ha på sig, denna marsdag, 2009. För det var en tid sedan, som vi var vid Lindholmens borgruin.
Vi passade på att lägga i en s.k. geocoin i skatten. Den hade vi hittat i Östergötland, och den fick nu alltså resa vidare till Skåne. Vad jag förstår så ligger den fortfarande kvar där.

 

Rabiat man, med ”egen park” (gömd skatt nr. fem) 28 oktober 2009

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland beror det på en själv, och ibland på andra. Ibland så blir det bra ett tag, för att sedan bli som något annat, än det man tänkt sig.

Vi gömde en skatt i Skåne. Vi hittade en bra liten skog, där det fanns lite av varje. Det fanns rådjurs- och gåsspillning. Det fanns levande och döda träd. Det fanns sten av olika slag, och det fanns gräs. Ja, gräset hade väl inte fått fart riktigt ännu, denna dag, men det fanns där, latent.
Just de döda träden gjorde att vi hittade en plats för vår skatt. Vi lade den under ett av det omkullfallna träden. Några blad fick hjälpa till att gömma den, så att den inte syntes för mycket.

Vi hade hört talas om att markägaren refererade till platsen som ”sin park”, men vi tyckte det nog mest såg ut som en vanlig skog, där allemansrätten existerade.
Och när vi sedan gick tillbaka, så genade Småfotingarna över åkern. Jag gick tillbaka via skogen. Detta innebar att Småfotingarna kom före mig ner till vägen. Och ensamma på vägen, med stenar i händerna så blev de tilltalade av en som stannade med sin bil. Jag syntes inte ännu, då jag fortfarande var i skogen, i skydd av träden.
Det visade sig vara denna markägare. Han frågade lite om var de var ifrån, och vad de gjorde o.s.v. Han sa även att ”ni får ta med er mina stenar hem”, ”det får ni”.
Det var ju snällt, att de inte behövde gå tillbaka med stenarna, som de hade hittat. Fast, man bruar väl knappas ge barn lov, att ta stenar från en skog. Där i låg det märkliga, kan tyckas. Och visst var det märkligt, enligt bedömare, men inte att han gav lov, för något man inte behöver lov för, utan för att han inte förbjöd dem att ta med sig stenarna, och tvingade dem att lämna tillbaka dem.

Det kändes lite konstigt, hur denna markägare talades om som en väldigt konstig människa. Speciellt som han ju faktiskt inte var särskilt otrevlig just i den stunden. Men så visste han ju inte om vad vi egentligen gjorde i ”hans park”.

Nu var det så dags för folk att leta reda på skatten, med sin GPS, och sina fötter. Men det var förmodligen så att de flesta inte orkade gå den bit, fram till skogen som utgjordes av en väg, som var stängd för motorfordon. De körde säkert hela vägen fram. Jag är inte säker, men jag tror så. I så fall är det dålig stil av dessa människor, som väl anses som naturens, och laglighetens vänner.

Rapporterna började trilla in, om att de hade hittat skatten.
Allt var frid och fröjd till det kom rapporter om konfrontationer med markägaren.
Lite citat från ”loggarna”:

”Markägaren kom och var mycket irriterad.
Denna cache måste flyttas omgående annars får nog varje cachare räkna med bråk och cachen kommer snart markägaren att ta bort.”

”Markägaren och en av de närboende kom och önskade att denna gömma flyttas omgående, jag ville inte börja debattera allemansrätten med dem…..
Men för att undvika fientlighet mot vår hobby kan det ligga i cache-ägarens intresse att försöka hitta ett annat ställe till denna…

Gömman hittades och loggades i alla fall innan ”mobben” anlände”

”Hittad efter lite letande och koordinaterna stämmer bra.
Ingen markägare syntes till som tur är. Men, är verkligen
skogspartiet privat mark som man inte får beträda?
Här gäller väl allemansrätten.”

”Kan verkligen inte rekommendera denna cache om man inte är ute efter att bråka! (och det vill vi väl inte??)
Lyckades ljuga mig blå om vårt ärende när markägaren dök upp och vi hade en trevlig pratstund, dock insåg jag snabbt att samtal om allemansrätten inte var på sin plats här. (har haft den diskussionen med bonden vid ”Call the robots” och det var VÄLDIGT obehagligt) Hade jag läst loggarna ordentligt innan vi svängde förbi här idag hade jag aldrig stannat. Denna ilska markägare vill man inte utsätta barnen för!! VÄNLIGAST flytta denna omgående”

”Jag håller med föregående cachare. Fick mig en rejäl utskällning av markägaren först, sedan gonade han sig och blev snäll. Men han propsade på att cachen skulle bort därifrån, annars blev det polisanmälan. Han följde med för att se att den verkligen togs bort. Så vi måste ta den med oss. Ingen cache finns alltså kvar.”
 

Så var det alltså med det. Den finns inte mera. ”Ägaren var informerad”, stod det i noten som talade om att denna cache var arkiverad. Vilken ägare? Ja, som cache-ägare, eller markägaren?
Detta var alltså slutet för en intensiv, misslyckad skatt. Den fungerade bra först, men dög ut, med den rabiata markägaren i hälarna.