Var var däckbytarna? (Skatt nummer tjugotvå) 29 oktober 2009

 Idag borde man vara utsövd. Jag somnade ganska snabbt igår. Jag lånade nämligen en bok på biblioteket. En bok, skriven av Björn Ranelid, som heter ”Synden”.
Jag läste väl ca. två och en halv sida. Sedan somnade jag. Men jag har inte en aning om vad det var jag läste. Jag vet vad alla orden betyder. Möjligen med undantag för ”homman”. Men att få ihop dem till något sammanhängande, det var svårt. Orden bildade meningar, det stämmer, men vad dessa meningar betyder, det var lite svårare att förstå. Men det finns ju 340 sidor till i boken, där kanske förklaringen kommer så småningom. Men det finns också 340 sidor till i boken, som lika gärna skulle kunna innehålla samma sak. Då skulle det bli ett gränsfall, till nervsammanbrott. Men sömnen kommer att bli god.

För en tid sedan så var vi vid ”gropen”. Det är en gammal sandgrop, som numera fungerar som motorkrossbana. Men det var inte därför vi var där. Vi skulle inte åka motorkross. Inte ens se på motorkross. Vi ville väl egentligen inte att det ens skulle finnas några som, vare sig åkte, såg eller ens tänkte på motorkross, när vi var där. Vi var där i annat syfte. Vi var där för att leta skatt. Vi var på geocaching.

Det brukar ju vara mekaniker, och en tre fyra däckbytare på motortävlingar. En sådan skulle jag behövt igår. Inte en mekaniker, det behöver jag alltid. Nej, denna gång skulle en av dessa däckbytare kunna kommit väl till pass. Jag fick nämligen punktering, på parkeringsplatsen, vid Willys, Ingelsta, Norrköping. Däcket var helt platt. Det kändes som om jag hade handbromsen i, när jag skulle backa ut från parkeringen.
Det regnade också. Det gjorde inte saken bättre. Jag hade shorts, och kortärmat på mig. Det blev ganska kallt. Jag tyckte inte att reservhjulet såg särskilt bra ut, så jag funderade på ett alternativ, som kanske kunde göra att man slapp ”träla” i regnet, med att byta hjul. Det var ju inte ens säkert att det gick att få loss hjulet. Muttrarna har ju en tendens att sitta fast.

Jag och Michelle gick istället tvärs över vägen, och över nästa parkering, till Jula. Där köpte vi en 12 volts pump. Jag köpte även en billig tröja. En tröja där det stod att Jula fyller 30 år i år. Det var därför som den var så billig. Vi hade alltså valt rätt år att få punktering, i regnet, utanför Julas butik i Ingelsta Handelscentrum, Norrköping.

Det tog lite tid, men till sist så hade vi fått i lite luft i däcket.
Småfotingarna käkade frallor, och drack drickyoghurt i bilen. Vi hade ju i alla fall mat med oss. Vi hade ju handlat alldeles innan punkteringen uppdagades.

Efter att ha pumpat hjulet så åkte vi till en mack. Där blåste jag i ytterligare lite luft, så att det var lite för mycket mot vad det brukar vara. Sedan styrde vi kosan mot hemmet. Vi kunde bara hoppas att luften ”stod” sig till vi kom hem. I värsta fall så skulle vi få stanna en eller flera gånger, och fylla på luft. Och som sista utväg så skulle vi väl få byta hjul, till det där märkliga reservhjulet.

Luften stod sig tills vi kom hem. Och det verkade inte som om det gått ur speciellt mycket luft heller. Inte ens i morse så hade det pyst ut någon luft. Det ser ut som om det aldrig varit i närheten av någon punktering, på däcket.
Till saken hör att det verkade som om luften gick ur, medan vi var inne på Willys och handlade. Det hade alltså gått tämligen fort. Jag trodde nog att vi hade kört på någon glasbit när vi, strax innan hade varit vid återvinningsplatsen, och slängt tidningspapper. Där finns ju även glasåtervinning.
Men så verkar det inte vara.

Nåja, i brist på förklaring till detta så kan jag meddela att vi var våra egna krossmotorcyklar den där dagen i ”gropen”, när vi letade efter skatten som fanns i skogen, bredvid banan. Skatten fanns nämligen på andra sidan om banan. Och varför ska man gå runt, när man kan gå på banan, rakt över, fram mot skatten? Det fanns ju ändå ingen människa där.
Svaret på den frågan fick vi efter en stund. Man ska gå runt banan, för att banan kan vara lerig. Det kan ha varit snö där innan, om  man kommer dit i mars. Det kan ha regnat innan, och blivit stora pölar på banan. Det kan ha kört motorcyklar där, och dragit ut vattnet ur pölarna, och blandat det med sanden, som i sin tur kan bli till gegga, i kombination med sanden. Det kan bli lerigt om fötterna, om man inte har stövlar på sig. Därför ska man gå runt. Annars så finns det väl inge direkt anledning.

 

Vi hittade en sten, där skatten skulle finnas under. En uppenbar plats, där det fanns gott om plats, från alla håll, att gömma en skatt, i geocachingens tecken. Problemet var att det var fel sten. Det fanns bara ölburkar, och en och annan grön Coca Cola-burk. Coca Cola-burken hade nog legat där ett tag. Det tar nog ett tag för en Coca Cola-burk att bli grön av solen.
William anammade Geocachings måtto, ”cach in, trash out”. det innebär att när man cachar in en skatt, så tar man med sig skräp ut. Man städar helt enkelt. Det mottot kanske inte fungerar så himla bra alltid. Det verkar inte som om alla är med på detta, att samla skräp, efter andra. en tanken är väl god. För övrigt så tror jag att det är lättare att få, framförallt barn att plocka upp burkar, än att få dem att plocka, oåtervinnbart skräp. Det finns ju ofta en liten belöning i form av pant, på en burk. Det gör det ju inte på ett Dajmpapper.

Vi lär dock få nya chanser att plocka skräp. Vi har inte satt vår sista skatt, och vi lär leta på efter andra skatter också. (Ja, vad fan, jag kunde ju inte skriva potatis)