Fasan(s)fullt i Virå!

Det var söndag. Michelle var hos sin mormor och morfar och vintern stod, motvilligt för dörren. Jag försökte avvisa den så gott det gick. Och det verkade fungera. solen kom fram och värmde upp atmosfären. Men vintern gav sig inte. Den kastade hårda vindar tillbaka, som motvapen. Hårda vindar som kyler ner bara fingrar ute i naturen.
Men vintern gjorde ett par små misstag. Den glömde att täcka solen med moln. Den missade med vindarna. Den glömde att det är som mest effektivt med nordliga vindar. De sydliga är lättare att handskas med. Det är som om fienden i krig har ett vapen som man kan skydda sig mot genom att ta på sig en regnrock.

Den beskedliga formen av idioti slog ut den elaka vinterns normaliteter.
I och med detta så kunde jag och William ge oss ut på en liten tur. Det var först tänkt som en liten biltur till en skatt, en liten promenad i gräset på ett par hundra meter och sedan kanske något inhandlat innan hemkomsten. vi skulle liksom bara byta luft i lungorna. Den gamla återvunna luften från hemmet som skulle lämnas i Ålberga-trakten och bytas mot ny, frisk luft att ta med hem. Men, att hålla andan i två-tre mil är inte lätt. Det ger hjärnan lite bieffekter. Det ger nya idéer om hur man ska ta sig från Ålberga i Sörmland till Krokek och en av dess affärer. Syrebristen visade vägen via Virå.

Vår första anhalt var således Ålberga. Några gravar vid en å har bildat ett fornmärke. Fornlämning, kanske man säger. Men, märket fanns där, ute vid vägen. Ett passande märke i advent. Mycket mera passande än snö. För om det varit snö så hade vi inte varit där.
Märket vid vägen var alltså ett trafikmärke som visade på en sevärdhet. Du vet en sådan där kringla som ser ut ungefär som en lussekatt. Jaha, såg du kopplingen nu? Det var väl på tiden.

När vi kom fram till gravarna så fanns det en bro över ån. Fanns! För det finns det inte längre. Bron finns där, men går inte över ån längre, den går ner i ån.
GPS:en visade på 13 meter, alltså på andra sidan ån. Inte bra. Man skulle ju kunna chansa att gå ner på den nedfallna bron och hoppa sista biten. Men, det såg både halt ut, som lite långt och osäkert. Och det träd som fallit ner över ån såg inte heller det så inbjudande ut att använda som överfart. Det var för övrigt mycket falla träd i området.
Men, så helt plötsligt så fick William syn på en påse. I den låg det, en påse till. I den andra påsen så låg – skatten! Perfekt. Vi behövde inte ta oss över ån. Tur att vi hittade den på detta sätt, för som bäst hade vi sju meter till skatten, från vår sida av ån till den sida som det visade.
På vägen tillbaka fick vi se något märkligt i december-rusket. En naken man stod på farstun till ett litet hus på tomten som låg på andra sidan vägen. Några barn lekte på tomten. Mannen stod där, tämligen obesvärat och styrde med något.
Det var inte huset de bodde i. Det var ett lite mindre hus. Så, vi antog att det helt enkelt fanns en bastu i det huset och mannen helt enkelt var ute och vädrade saker och ting.
När vi åkte kom det ut en kvinna också. Men, hon  hade en lite högre anständighetsnivå. Fullt påklädd, även om det fanns en viss ledighet, även i den klädseln.

På tillbakavägen, som alltså var tänkt att gå via COOP Konsum i Krokek så hamnade vi i Virå. en liten omväg, men faktiskt inte helt fel. Och vid ankomsten till Virå så inträffade något som jag stött på förut, just i Virå. Hela området fullkomligt vimlade av fasaner. Det verkar som om de matas eller är halvt tama. För att det skulle ske två gånger på samma ställe är knappast någon slump. Och, ironiskt nog ligger det en jaktaffär eller liknande precis där fasanerna trampar omkring. Vem vet, det kanske är ovanligt lata jägare som anser att byte hellre ska kommer till dem än att de ska behöva trampa runt i skogen och leta efter dem. Rationellt kanske, vad vet jag.

Skatten låg en bit in i naturen. Ja, det var väg enda fram men tämligen lantligt placerad. Terrängfaktorn var satt till ett. Detta innebär att man ska kunna ta den från en rullstol. Och, det kan man kanske, om man är stark i armarna, har en Mountainchair eller vad nu en terränggående rullstol kan kallas. Fast, i övrigt så var den vare sig svår eller besvärlig att ta sig till. 
Platsen var vändplats för Nunnebanans lok. På samma sätt fanns det en vändplats för loket i Sandviken, Kolmården. Den vändplatsen finns inte kvar. Vet var därför trevligt att se att själva hålet var kvar vid Virås vändplats.
Ett par lokala farbröder gick förbi platsen. De visade på några stenar där det numera är ett bord med bänkar. “Där låg lokstallet” sa den ena som nog bodde i själva stationsbyggnaden nu. jag är inte säker på om det var det huset eller om det är borta. Men, lite längre bort fanns det en stationsvaktarbostad i alla fall.
Den andra farbrorn gick vidare. han var ute på en promenad med sina gångstavar. “Titta in när du kommer tillbaka så ska jag sätta på kaffe” sa mannen i den förmodade stationsbyggnaden. Men jag då, tänkte jag. Jag har ju inget kaffe med mig. Fast, William hade kanske protesterat. Han ville köpa godis. Så, vi vände och åkte tillbaka till Krokek där vi handlade lite till maten, samt köpte ett par chokladkakor.

Efter denna lilla tur så bar det av hemåt. Jag var nöjd med att få lite luft, lite natur, lite sol samt två skatter av de som står på listan som närmast, rent geografiskt hemifrån.
Vi lagade lite mat, och åt. Sedan var det dags att hämta Michelle vid bussen inne i Norrköping. Jag åkte in ett par timmar tidigare. Jag hade inte tänkt så mycket på vad jag skulle göra men misstänkte att det kunde bli någon skatt eller att man handlade någon julklapp. Fast, de flesta ställena var stängda vid den tiden så det blev endast lite dricka handlat som Michelle hade beställt till den stunden då hon kom in på Norrköpings gamla busstation.
Så, istället för att handla julklappar så blev det lite skattjakt. Omfattningen hade jag vid detta tillfälle inte en aning om. Jag misstänkte mig försöka på en eller två skatter. Det visade sig vara lite fel. För den första skatten gick mycket bra. Det var en mystery som jag letat efter vid ett par tillfällen tidigare. Då visade det sig att den var borta. Men, nu hade den gjort i ordning. Och det var inte några problem med den. Den var för övrigt placerad vid djurkyrkogården i staden. Och det var fantastiskt vad mycket ljus det var vid de små gravarna. Det såg ut som om det skulle vara alla helgons dag. Fast, det var ju bara en vanlig söndag i advent.

Det är annars märkligt hur folk för över det kristna förfarandet vid gravarna, till djurens gravar. Och, inte för att jag har orkat läsa Bibeln, men inte finns det väl kristna procedurer som liknar de för människorna gjorda procedurerna? Samtidigt så funderar man på om det inte borde vara en ekumenisk begravningsplats. Alla djur, med alla religioner borde vara välkomna. För, det finns väl inget religiöst samfund bakom det hela? Sedan kanske det är så att vissa kulturer ser annorlunda på det hela och har lättare till att äta upp sitt husdjur än att begrava det och tända lyckor på dess grav. Så, vissa religioner är nog underrepresenterade på denna lilla kyrkogård.

När jag hade beundrat och begrundat djurkyrkogården så for jag vidare till en bro. Under den bron fastnar det ofta lastbilar. Och, det lär vara så att det var en liten kille på en cykel som tittade på när de vuxna rev sig i skallen över hur de skulle få loss den första lastbilen som kom på att man helt enkelt kunde släppa ut luften ur lastbilens däck för att göra den lite lägre. Ja, om det är sant eller ej, det vet jag inte. Men det skulle inte förvåna mig.

Nästa skatt blev en skatt vid en skateboard-park. Ja, du hör, nu var jag uppe i varv. Bara att köra på, med flera skatter.
Skateboard-banan var tom på folk. Jag hade nog trott att entusiasterna körde där i princip dygnet runt. Och, jämfört med att åka runt på skridskor på en isbana så borde det väl inte vara mycket kallare på en skateboard-ramp. Inte för att jag skulle ge mig på det, men i alla fall. Så, eftersom att det var tomt på folk så fick jag till en smidig loggning av skatten.

Eftersom att det var lite tid kvar till Michelles buss kom, och eftersom att det fanns en skatt till i närheten så passade jag på att försöka på den. Den var lite knepig. En så kallad nano. Det innebär att den är så liten att den går in i ett öra. Skatten vid djurkyrkogården var också så liten. Och, det blev en till nano, lite senare. Den var knepig att handhava. Alltså, det var svårt att få ut den lilla loggremsan, som då är så liten att den lätt får plats i en näsborre. Fast, den gick också bra. Den ena var vid en knepig grop i vägen. En bussgrop. Den andra var i en lite skogsdunge. Och, att ta tre nano, samma kväll, i mörkret. Det var fan i mig mer än jag hade räknat med i min vidaste fantasi. (Ja, jag tror inte det finns några nano alls, i min vildaste fantasi, he, he)

Så, efter att ha tagit två skatter med William under dagen så hade jag nu tagit ytterligare fem skatter medan jag väntade på Michelles buss. Då, när man trodde att det hela var slut, en halvtimme innan Michelle anlände så kom det ut en ny skatt, i Skärblacka. Jag hade inte tid att åka dit, även om det inte skulle ta så lång tid. Michelles buss skulle komma om 20 minuter. Ja, för den var sedan 10 minuter sen. Jag pratade med Michelle medan hon for genom Söderköping. Vi kom fram till att vi skulle prova på den nya skatten i Skärblacka när hon kom fram. Vi for dit och letade överallt. Ingen skatt. Våra fingrar började bli lite stela. Vi var på väg att ge upp. jag sa åt Michelle att värma sig lite i bilen, så skulle jag utvidga sökandet en smula.
Doften var inte så kul. Vi hade tidigare beskyllt varandra för att ha fisit i bilen, men vi kom sedan på att det var pappersbruket i Skärblacka som luktade. Så, när lukten förbyttes mot pizza-doft och en kille frågade om vi letade skatt så klarnade problemet lite. Det var ägaren av skatten som just hade handlat pizza. Han sa, i doften av pizzan att koordinaterna var fel. De var ca 25 meter fel. Och med den informationen så var det sedan inga problem att hitta den. Och, jag hade nog letat där efter att ha utvidgat letandet även utan den informationen. Så, denna skattletar-dag avslutades med en FTF. Det blev betydligt mera skatter denna dag än jag hade räknat med.

Väl hemma så öppnande jag den fjärde kapsylen på min öl-kalender. Michelle brakade rakt i säng. Hon var trött efter en lång resa.

Tack för skatterna!