Det finns en skatt som ligger på en ö i sjön Övre Glottern. Det är en sjö med många “armar”, lite som en amöba eller en bläckfisk. Ja, det beror kanske på hur man tänker sig formen på en amöba, men ändå. Denna skatt prioriterade jag nu när det är is. Och ska jag vara ärlig så trodde jag inte att det skulle bli någon is, någon kall vinter denna säsong. Men det blev det ju. Inte mycket snö, men en jäkla kyla. Snön tog lite andra banor i vårt land. Jag har faktiskt inte skottat snö en enda gång i vinter. Och det är jag nöjd med.
I planeringen ingick jag, Michelle och en annan skattletare med sina två hundar. Även en icke skattletande person var intresserad av att följa med. Och jag skrev lite om att vi skulle dit på den Facebook-grupp som finns, för östgötska skattletare. Jag frågade inte rakt ut om någon var intresserad av att följa med, men om det fanns det så skulle det ju varit roligt. Nästa gång kanske man ska vara lite mera tydlig.
På förmiddagen ringde skattletaren med hundarna och meddelade om en förkyld bacill som förhindrade denne och hundarna att medverka. Sedan hade den icke skattletande vännen förhinder. Nu återstod endas jag och Michelle. William hade visserligen visat ett milt intresse men avsåg att stanna hemma i förmån för sin dator. Och nu hade även Michelle fått för sig att stanna hemma. Det var helt plötsligt bara jag kvar. Inspirationen över att leta upp skatten på ön avtog i ett avgrundsdjup.
Nu började jag med lite förhandling. En typ av förhandling som endast en förälder kan få för sig att ge sig in i. Jag menade att, om man ville ha det godis, läsk och chips som fanns hemma när det blev dags för Melodifestivalens andra deltävling framåt kvällen så gick det ju inte för sig att endast se på TV och sitta vid datorn hela dagen. Jag tog helt enkelt med mig påsen med godsaker ner till verkstaden.
Michelle ångrade sig nu. Om det berodde på att hon verkligen ville följa med ut i den friska luften eller om det berodde på chips, godis och läsk framgick väl inte. Hon hade faktiskt en ganska bra dag. Hon tyckte att det blev roligt.
Vi tog bilen till bommen som förhindrar oss från att åka ner i sjön. Ja, det är en bit till sjön, men inte så pass långt att man inte kan gå dit. Skatten däremot var en bit norrut. Och att ta sig närmare den delen av sjön tycks inte vara så lätt. Vi hade således en bit att gå på sjön. Vi började dock med att springa uppför den första backen, innan vi kom fram till sjön. Detta gjorde vi för att få igång blodcirkulationen och få lite värme i kroppen. För min del så är detta ganska nödvändigt. Vi gick, till exempel två kilometer ungefär innan mina fingrar var så pass varma att de gick att använda fullt ut. Men när de väl var igång så behövde jag inga vantar längre. Jag kunde knappa på min mobil, där ju min GPS finns utan problem. Det blev inte kallt om fingrarna. Och på tal om GPS så lät jag en applikation mäta sträckan över hur långt det var till skatten från bilen. Det var 3,26 kilometer. Det var alltså en promenad på cirka 6,5 kilometer totalt. Ja, för vi gick ju tillbaka också.
Väl framme vid den lilla ön så hann jag inte upp på ön innan Michelle hade hittat skatten. Hon hade ju inte ens sin GPS igång. Fast, jag hade med hjälp av satellitbilden på kartan sett på vilken sida av ön den var på. Det hade jag förmedlat till Michelle. Hon bytte till sig en fin fällkniv från skatten. Den ska hon få ha med sig, under ansvar när vi går ut till skogs. Jag får hålla lite koll på var och när hon har den med sig. Den kan lätt bli kvar i en jackficka, vilket inte är bra om hon får med sig den till, exempelvis skolan.
På vägen tillbaka så stannade vi till vid vindskyddet i Glotternskogen. Där ledade några när vi gick förbi på väg ut till ön. Dessa personer var inte kvar. Men lite eld var det i alla fall kvar till oss. De hade inte släkt den innan de gick.
Lite längre fram såg vi de som huggit en vak i isen. Det finns nämligen en vedeldad bastu i området också. Och först så kom det ner en kvinna i baddräkt till isen. Hon hoppade i vaken först. Sedan försvann hon tillbaka upp mot bastun. Efter en stund så kom det ner en man i badbyxor. Även han tog sig ett dopp. Vi blev genast lite mera frusna.
Men nu gick vi vidare tillbaka mot den plats där vi gick ut på isen. Där letade vi upp en skatt som vi hade letat efter tidigare, när vi letade upp en skatt vid vindskyddet. Men denna gång gick det bättre. Nu hade vi bättre utrustning i form av en säkrare GPS. Vi hade också fördelen av att få klarare signal då vi kom utifrån isen. Det är nämligen en ganska tät skog i området.
Medan vi letade efter den andra skatten så ropade några från en grillplats en bit från skatten. de bjöd in oss till att dela deras eld, i sann vila västern-anda. De trodde att vi tänkte ha picknick i snåret där vi befann oss. Vi förklarade lite vad vi sysslade med. En sysselsättning som inte var helt obekant för dem. de hade förresten åkt skidor till den platsen. det måste betyda att det finns flera ställen att gå ut på isen från, även om man måste göra sig av med en bil någonstans.
Jag förklarade åter min syn på att, den som vill ha chips och godis till Melodifestivalen nog allt fick gå ut och röra på sig lite. Jag sa då till Michelle, och senare också till William på telefon att han helt enkelt fick ta en promenad ner till verkstaden och hämta chips, godis och läsk. Det tyckte Michelle var en bra idé. William gick med på det hela utan protester. Så, till sist var vi alla ute, på ett eller annat sätt.
En bra dag.
Tack för skatterna!
en länksamling
